”Jag litar inte på författare som aldrig är roliga”

Jag brukar beskriva den som en roman om ungdomlig idealism – om den komiska och ibland tragiska krocken mellan idealism och livets realiteter. Romanen omfång tillät mig att följa fyra av huvudkaraktärerna från tjugo- till femtioårsåldern, och hur både de och omvärlden förändras (eller inte förändras).

 

Purity [som är romanens engelska titel, reds anmärkning] är namnet på den femte huvudkaraktären, den yngsta, som befinner sig i tjugoårsåldern genom hela romanen och aldrig lider av idealism till att börja med. Jag kan tillägga att strävan efter renhet [purity] är ett kännetecken för alla sorters idealister.

Nja, jag tyckte att

var rolig också. Jag har strävat efter humor i alla mina böcker. När jag skriver sidor utan humor vet jag att något är fel – att jag måste fortsätta experimentera med boken tills den får mig att skratta. Jag litar inte på författare som aldrig är roliga.

 

Egentligen inte. Det viktiga med att skriva om sex är att hela tiden behålla karaktärernas perspektiv – att hålla berättandet fritt från författarens skam och fantasier. Sexskildringar är dåliga när läsaren plötsligt känner av författarens närvaro.

 

En riktig upplevelse. Att läsa skönlitteratur ska vara en upplevelse – inte en lektion, inte en uppgift.