Äntligen är Millennium 5 här! För Månadens Bok berättar David Lagercrantz om vad som kommer att förvåna oss i Mannen som sökte sin skugga och vad han lärde sig av turbulensen och hysterin när Millennium 4 släpptes...
Jag lärde mig att även det mest onormala och hysteriska kan normaliserats. Jag lärde mig att bli lite mer hårdhudad, även om jag inte precis har anlag för det. Men framför allt lärde jag mig att det var bra för min kreativitet att ta risker. Jag gick styrkt ut ur hela cirkusen.
De gav mig självförtroende. Jag vågade ta ut svängarna mer när jag började skriva igen, även om jag aktade mig för – författarens dödssynd – att bli högmodig och tro att det skulle bli enkelt.
När vi hittade den kändes den genast rätt, inte bara för den lät lite arketypisk. Boken handlar om en man, som precis som Lisbeth, söker något grundläggande som tagits ifrån honom, något som han måste finna till varje pris.
Det är en tajtare thriller än
Att jag tror – eller vill tro – att den berör. Jag hade tårar i ögonen flera gånger när jag skrev den och det kanske bara beror på att jag är hopplöst sentimental och gråtmild, men det brukar vara ett gott tecken.
I en mening tror jag att hon är ännu tuffare än någonsin, men hela helvetet hon genomlidit som barn återvänder också med en förödande kraft, och därför är hon nog också närmare att brista och gå sönder än tidigare.
Ha, en drömrecension. Jag har förstås legat och dagdrömt fram en hel rad sådana under mitt liv, men jag skulle vara för generad för att redogöra för dem.
För att jag precis som Stieg Larsson är en journalist i grunden och vill vara samtida, men samtidigt – som en paradox – just inte vara det. Drömmen är att ta upp ämnen som bottnar i sin tid, men som ändå innehåller något allmänmänskligt och tidlöst.
Förklaringen till varför Lisbeth Salander har en stor draktatuering på ryggen.
Vet inte, men få saker har skänkt så mycket glädje i världen som Harry Potterböckerna. JK Rowling är en sådan sällsynt klok och beundransvärd person.
Jag lyssnar. Jag tvivlar. Jag skriver om.